40 år av inbördeskrig

Gerilla och paramilitära grupper växte fram som en produkt av politisk maktkoncentration och skapade ytterligare konflikter.

Den väpnade konflikten
1980-talet var kokainkartellernas årtionde och våldet trappades upp än mer. I dag har kokainproduktion och export alltmer övergått i paramilitärens och gerillans händer, vilket bidragit till att dessa gruppers politiska vilja och folkliga stöd försvagats väsentligt. Konflikten skördar många civila offer då både paramilitär och gerilla är skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna genom sina massakrer, kidnappningar och genom att tvinga fattiga familjer bort från sina hem och till ett liv i utsatthet som interflyktingar. President Uribe som tillträdde år 2002 omvaldes 2006 för sina hårda tag mot gerillan. Hans avväpningsprocess med paramilitären och den militära bekämpningen av kokainproduktion och export får dock omfattande kritik från olika människorättsorganisationer.

Dominansen hos det liberala och det konservativa partiet stod i vägen för bildandet av andra partier, och avsaknaden av vänsterpolitiska alternativ lade grunden för uppkomsten av gerillagrupper som ELN, M-19 och FARC (Las Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia). Som motvikt till gerillan uppstod i sin tur på 1980-talet en paramilitär högermilis av bönder och narkotikahandlare. Högermilisen samlas i dag under paraplyorganisationen AUC (Las Autodefencas Unidas de Colombia). Snart uppstod konflikter mellan gerilla och högermilis, och Colombia hade fått en ny form av inbördeskrig.

1980-talets Colombia präglades av tilltagande våld och kraftigt ökad kokainproduktion, med Pablo Escobar som chef för den ökända Medellínkartellen. När Medellínkartellen sprängdes, växte under 1990-talet narkotikahandeln och gerillakriget samman när både gerillan och paramilitären började ägna sig åt kokaodling, skyddsverksamhet och handel. FARC och ELN växte i styrka, och paramilitären bildade AUC. Därmed intensifierades kriget.

I dag finns FARC och AUC närvarande i de flesta av landets regioner, som de kan kontrollera på grund av bristen på statlig närvaro. FARC har, till skillnad från AUC, under större delen av sin existens haft sina politiska och militära mål i fokus. Kravet på en jordreform i Colombia har varit deras huvudfråga och legitimering för kampen. Den ideologiska drivkraften har dock bleknat med åren. Det beror dels på att alla försök till fredsförhandlingar med landets regeringar har misslyckats, dels på gerillans ökade medverkan i drogproduktion och handel. Kidnappning och utpressning är andra finansieringsmetoder som gerillan använt sig av, vilket gjort att de förlorat stöd hos befolkningen.

AUC har sedan 1980-talet använt övertagande av mark som metod för att tvätta pengar. I och med statens svaga närvaro har det varit lätt att antingen tvinga bönder att sälja sin mark eller att bara jaga bort dem och ta över jorden. Metoderna som används är hot, mord och massakrer. I fotspåren av AUC:s militära makt har följt en stor ekonomisk och politisk makt på alla nivåer i samhället.

Internflyktingsproblematiken
Ofta dras oskyldiga civila in i en konflikt som de egentligen inte har någonting att göra med. Det kan räcka med att ha sålt en tallrik soppa till en paramilitär för att bli beskylld av gerillan för att sympatisera med fienden, eller vice versa. Vanligt är också att familjer tvingas lämna sin mark och sina hem under hot från antingen gerilla eller paramilitär. De som tvingats på flykt och därmed blivit internflyktingar, hamnar ofta i kåkstäder i utkanten av större städer. Ofta är miljön i kåkstäderna hård, vilket gör många internflyktingar extra utsatta. De tillhör plötsligt den fattigaste samhällsgruppen och rangordnas längst ned på samhällsstegen. Miljontals människor delar detta öde i Colombia och vanligtvis är barnen mest utsatta.

Dagens Colombia
President Álvaro Uribe, i dag oberoende men tidigare medlem av Liberala partiet, blev år 2002 folkvald för löftet att ta i med hårdhandskarna mot gerillan, vilket gett honom ett relativt brett folkligt stöd. Uribe bedriver en avväpningsprocess av och tillsammans med paramilitären, som gått med på att avväpna 15 000 av sina män. Processen har kritiserats av bland andra Amnesty och Human Rights Watch för att den låter individer inom paramilitären som begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna undgå straff.

Annan kritik från människorättsorganisationer har gällt USA:s omfattande bistånd till landet, som till stor del bestått av militära resurser och insatser mot kokainproduktion och terrorism, men till liten del bekämpning av fattigdom och en minskning av de sociala klyftorna. Uribe blev i maj 2006 omvald i en jordskredsseger för ytterligare en fyraårsperiod som landets president.
En avväpning av AUC kan minska våldet i landet, som dock samtidigt eldas på av den ökande efterfrågan på kokain i USA och Europa. En ökad dialog och fredsprocess med alla parter i konflikten är enda hållbara vägen till fred, menar människorättsorganisationerna.

Källor: Unicef, Plan, Utrikespolitiska institutet/Landguiden, FN, Utrikesdepartementet