Reseberättelse från Ghana oktober 2010

För mig är det viktigt att på något sätt hjälpa till, att dela med mig av det överflöd vi har i Sverige. Att ha ett fadderbarn var därför ett lätt beslut.

Jag är mycket intresserad av andra kulturer och genom en anställning vid Röda Korset kom jag i kontakt med mänskliga rättigheter och då speciellt barns rättigheter. Det har gjort att intresset för barns rättigheter i andra delar av världen har ökat.

Resan till Wa, och Niatmu planerades noga

Resan började redan flera månader tidigare, hemma vid köksbordet. Det har varit en tanke under en längre tid att resa och besöka mitt fadderbarn, Niamatu och hennes familj, i Ghana. Vi, min farbror och jag, var de personer från Sverige som beslutade att göra denna resa. För mig var han ett bra stöd, speciellt med tanke på att han hade varit i Ghana fyra gånger tidigare.

Vi hade noggrant planerat hur vi skulle ta oss från Accra, huvudstad i Ghana, till Wa, som ligger i norra Ghana. Wa är närmaste stad till den by där mitt fadderbarn bor.

Besöket var planerat till en torsdag och vi skulle åka med en buss från Accra på morgonen dagen innan, och övernatta i Wa. Vi hade fått en tid då bussen skulle gå om morgonen, kl. 9.00. När vi kom till busstationen ca en timme före, fick vi veta att bussen gått redan kl. 6. Något snopna blev vi. Vi skulle naturligtvis ha kontrollerat tiderna dagen innan. Så vad vi lärde oss av detta var att Sverige är Sverige och Afrika är Afrika … helt olika på många, många sätt.

Tolv timmars nattbuss för att hinna i tid

Det vi hade att göra då, var att ta nattbussen genom hela Ghana för att över huvudtaget kunna besöka byn den dagen som vi sagt att vi skulle komma.

Resan blev lång, ca 12 timmar i bussen, som emellertid var modern och bekväm. Vi hade också ett längre stopp så att det fanns möjlighet att gå ut och sträcka på benen och köpa något ätbart.

Väl framme i Wa blev vi varmt mottagna av Plans Personal som körde oss till en restaurant där vi kunde äta frukost. Sedan åkte vi till Plans kontor där vi fick en väldigt bra genomgång av Plans arbete i norra Ghana. Det var intressant att lyssna till. En del av detta har vi fått kunskap om redan tidigare genom de rapporter som kontoret i Stockholm sänder ut, men det fick en ny dimension, då någon berättade muntligt.

Högtidligt men varmt mottagande i byn

När vi efter två timmars resa norrut från Wa, kom fram till byn där Niamatu bor fick vi ett mottagande som var överväldigande. (Byn ligger alldeles vid gränsen till Burkina Faso). Vi fick först möta byns ”ledare och äldste” och kände oss väldigt viktiga. Det här var byns ”överhuvuden”, de viktigaste personerna, och jag slogs av deras stolthet och värdighet. Vi fick be dem om lov att besöka Niamatu.

Niamatu är en flicka på 7 år. Hon och hennes familj tog emot oss med värme och ödmjukhet. Jag kan också förstå nyfikenheten av alla byns övriga innevånare som kommit för att hälsa på oss. Det är nog inte varje dag det kommer besök till byn och då inte så långväga.

Specialtillagad måltid i vår ära

Vi fick delta i en måltid som var speciellt tillagad för oss och helt enligt afrikansk tradition. Det var första gången jag åt med händerna gemensamt med andra ur samma kärl. Före måltiden fick vi alla dricka vatten ur ett kärl. Sedan skulle vi tvätta fingrarna för att vara rena innan vi fick börja förse oss ur kärlet. Det var en vanlig traditionell maträtt som bestod av ett slags ”gröt/pudding” och en sås med olika gröna blad i. Det smakade otroligt gott. Vi var nog lite tafatta i våra försök att äta och det utlöste stor munterhet hos barnen runt omkring oss.

Jag fick presenter av Niamatu och hennes familj; bland annat en korg som Niamatu flätat och en levande tupp. En levande tupp är det största beviset på uppskattning man kan få.

På kvällen reste vi tillbaka till Accra med samma buss som vi kommit med på morgonen. Fulla av intryck …

Känslan, vid detta möte, går inte att beskriva. Två kulturer som möts och det knyts band som kommer att finnas för livet. Niamatu och hennes familj är underbara människor. En liten bit av mitt hjärta är kvar hos dem.

Solveig Haugen, fadder i Plan