Asiens glömda barn

Vi arbetar med minoritetsbefolkningar i Laos, Filippinerna, Thailand och Pakistan. Här får du mer information om befolkningarna och hur de lever.

Filippinerna

Mangyanerna
Mangyanerna bor i täta skogar långt uppe i bergen på ön Mindoro i centrala Filippinerna. De värderar hårt arbete och samarbete, och har en stark gemenskap och solidariskt ansvar för barn och familj. De är nomader och flyttar för att finna ny odlingsbar mark. Befolkningen har på senare år drivits högre upp i bergen till följd av skogsskövling och fattigdom vilket har isolerat dem ytterligare från samhället.

Nära hälften av befolkningen är under 18 år och lika många saknar födelsebevis vilket gör att de inte får tillgång till viktiga sociala tjänster. Nära 90 procent av mangyanerna saknar tillgång till rent vatten och hela 60 procent av barnen är undernärda. Både pojkar och flickor gifter sig när de är väldigt unga, mellan 14 och 17 år. De flesta bor mycket långt ifrån närmaste vårdmöjlighet och besöker istället stammens andliga helare när de blir sjuka. Detta har lett till att barnadödligheten är hög och att befolkningstillväxten är låg.  Läs en mangyanflickas berättelse (på engelska).

Se filmen från Agneta Sjödins resa till Mindoro och mangyanerna:

Laos

Khamu-, Lamet-, Tai-Dam- och Hmongfolket
I provinsen Bokeo i Laos bor många olika etniska grupper tillsammans – alla har sitt eget språk och sin egen kultur. De lever i mycket avlägsna och isolerade områden i bergen och flera av byarna kan bara nås genom flera timmars vandring. Andra nås enbart med kanot. Dessa byar hör till de fattigaste i Laos och få av barnen här får möjlighet att börja grundskolan och många barn är undernärda.

Majoriteten av kvinnorna i dessa områden har mycket låg eller ingen utbildning alls och de pratar inte heller det officiella språket; Lao. Kvinnorna har också mycket lågt inflytande i byarna, 98 procent av byledarna är män. Barnäktenskap är vanligt och de flesta flickor gifter sig när i 15-årsåldern. Få av byarna i Bokeo har tillgång till rent vatten och bara några få byar har latriner. 

Thailand

Mokenfolket
Mokenfolket, även kallat havsfolket, är en etnisk grupp som har en nomadisk och sjöbaserad kultur. De kännetecknas av sin livsstil – att de lever av havet. De flesta har numera permanenta bostäder på land men de tillbringar fortfarande mycket tid till havs och kommer i land väldigt oregelbundet. Mokenfolket är statslösa vilket gör det svårt för dem att hävda sina rättigheter.

De barn som inte har någon permanent bostad eller saknar födelsebevis har inte heller tillgång till grundskoleutbildning. De få barn som går i skolan har ofta svårigheter att ta till sig utbildningen då kunskapen om mokenfolket och deras kultur och traditioner är mycket låg hos lärarna. Tillgången till vård är begränsat till dem som har ett födelsebevis och bor i närheten av en klinik. Det gör att majoriteten av befolkningen saknar tillgång till all form av hälso- och sjukvård. Barnen måste från unga år bidra till familjens försörjning och de arbetar ofta under slavliknande förhållanden eller utnyttjas sexuellt.

Pakistan

Flyktingar från Afghanistan, Kashmir och Pothar-regionen
Tre större etniska grupper ockuperar ett slumområde i Pakistans huvudstad Islamabad. Sedan 1960-talet har de olika grupperna migrerat till Islamabad av olika skäl och nu lever de alla tillsammans i Bari Imam, som kolonin kallas. Befolkningen här lever i extrem fattigdom och de saknar tillgång till grundläggande sociala tjänster då de inte blivit erkända av regeringen. Det finns ca 3 000 hushåll i kolonin och mer än 90 procent av husen är gjorda av lera med tak av plåt. 

Det finns ingen möjlighet till vård i kolonin och spädbarnsdödligheten är mycket hög. I en mindre studie gjord av Plan 2009 uppgav 80 procent av de tillfrågade mammorna att de har förlorat minst ett barn. Knappt 40 procent av befolkningen har gått ut grundskolan och 33 procent av befolkningen är analfabeter.

Kolonin saknar avloppssystem och de sanitära förhållandena är mycket dåliga. Det finns tillgång till vatten från pumpar, men då det saknas reningsverk är vattnet förorenat och väldigt ohygieniskt. Få av barnen som är födda i kolonin har födelsebevis och för att bli registrerade måste familjen återvända till sin hemby vilket de flesta inte har råd med.